Slöseriskolan del 2 - Det perfekta rånet

Många bäckar små gör en stor å. Det är en av orsakerna till slöseri med skattepengar, och ämnet för andra delen i Slöseriskolan.

Tänk om du skulle kunna lägga beslag på ett öre från varje transaktion i bankgirot. Ingen skulle märka något, men du skulle snabbt bli miljonär. Det vore det perfekta rånet.

När EU:s politiker spenderar flera miljarder kronor på att subventionera fiskeindustrin är det samma fenomen i farten. Utslaget på varje skattebetalare i EU blir det inte många kronor, men för fiskeindustrin är det en hiskelig summa pengar. Därför är de villiga att lägga mycket resurser på att åka till Bryssel och lobba för fortsatta miljardsubventioner.

När Leksands politiker spenderar 25 miljoner kronor på att rädda ortens hockeylag handlar det om knappt 200 kronor per invånare och år. Litet och oskyldigt för den enskilde skattebetalaren, men bokstavligt talat en överlevnadsfråga för hockeyklubben.

När Götenes politiker bestämde sig för att stötta entusiasterna bakom Medeltidens Värld skulle kostnaden bli en femhundralapp per invånare. Inte mycket att bråka om, för att sätta kommunen på kartan. Inte förrän kostnaden femtondubblades till 7.500 kr per invånare, och Götene hamnade på kartan av helt andra skäl.

Och är det inte samma fenomen i farten när politiker från olika partier enas om att höja partistödet till dem själva?

De svenska forskarna Jonas Vlachos och Helena Svaleryd har visat att ”kommuner som domineras av ett starkt parti betalar ut en stor andel av stödet per mandat medan kommuner med många småpartier har ett högt grundstöd per parti. Alltså utformas partistöden på ett sätt som gynnar de makthavande partiernas intressen.” 

För några år sedan gjorde moderaterna en helomvändning, och blev plötsligt för ett högre partistöd. Hade det kanske att göra med att partiet gått kraftigt bakåt i valet 2002, och därmed förlorat mycket pengar? Det är klart att det finns en sådan koppling, medgav dåvarande riksdagsledamoten Tobias Billström (M). Efter omsvängningen kunde moderaterna kassera in 800 miljoner kronor i partistöd under mandatperioden 2006–2010 – motsvarande ungefär en hundralapp per svensk.

Många bäckar små gör som sagt en stor å. Därför är det viktigt att följa vart pengarna tar vägen, när de runnit ur skattebetarnas fickor.

Premiär för Slöseriskolan

Varför finns det slöseri med skattepengar? 

Den frågan ska vi utforska i Slöseriskolan – fyra nyproducerade filmer som kommer att släppas under januari.

Första delen handlar om de fyra sätten att spendera pengar på. 

Som ekonomen Milton Friedman konstaterade finns det bara fyra sätt att göra av med pengar på:

1. Du spenderar dina egna pengar på dig själv.
2. Du spenderar dina egna pengar på någon annan.
3. Du spenderar någon annans pengar på dig själv.
4. Du spenderar någon annans pengar på någon annan. 

Vad skiljer de fyra sätten åt? När kommer du att vara som snålast? När är risken för slöseri som störst? Och blir det någon skillnad om vi byter ut ordet ”du” mot ”politikern” eller "fondförvaltaren"?

Ett forskningsexperiment för några år sedan visade att vi tar större risker med andras pengar. Deltagarna fick välja mellan att delta i två lotterier. Det ena erbjöd medelmåttiga vinster, men var å andra sidan ett säkrare alternativ sett till oddsen. Det andra lotteriet skulle sannolikt leda till en blygsam vinst, men erbjöd också en liten chans på storvinsten.

Resultatet visade att människor undvek risker och valde det säkra alternativet när de spenderade sina egna pengar. När de däremot hanterade någon annans pengar var beredda att ta större risker.

Och hur är det när kommunpolitikerna i Falun bestämmer sig för att satsa 100 miljoner kronor på att renovera hoppbackarna, eftersom politikerna tror att skid-VM är en bra affär för kommuninvånarna?

Eller när kommunikationsavdelningen på Arbetsförmedlingen betalar 125.000 kr till pr-företaget Baluba för en spökskriven debattartikel som är så dålig att den inte blir publicerad?

När politiker på olika nivåer i samhällspyramiden beslutar om generösa politikerpensioner till varandra?

För några år sedan gjorde jag dokumentären "Överdos – en film om nästa finanskris". Den handlade om anledningarna till finanskraschen 2008, hur de upprepades i krishanteringen och varför vi fortfarande kan vänta oss att det värsta ligger framför oss. Ett av problemen var att Wall Street spenderade någon annans pengar, utan att behöva ta konsekvenserna. Gick det bra tog de hand om vinsten, gick det dåligt fick skattebetalarna ta hand om förlusterna. Morötterna fanns, men inte piskan.

Vilka morötter går politiker och byråkrater igång på? De som spenderar över hälften av allt som produceras i Sverige?

När politikern investerar pengar i ett projekt får hen klippa bandet. 

När politikern satsar pengar på ett särintresse får hen klapparna i ryggen. 

När politikern höjer bidragen får hen rösterna. 

Byråkraterna då? Om de gör politikerna glada får de inte bara behålla jobbet, utan kanske till och med en löneförhöjning. Spendera! Om de lägger pengar på att övertyga politikerna om att de behöver mer pengar får de större budgetar. Spendera! Inte konstigt att byråkratin växer.

Och om byråkraterna får tråkigt kan de ju alltid ha en James Bond-fest på Grand Hotel med inbjudningskort i plexiglas. Spendera! Det var ju ändå det billigaste alternativet, särskilt om man momsfuskar litet.

Risken för slöseri är som störst när någon annan spenderar pengar på någon annan. Det är första lektionen i slöseriskolan.

Kommunalt dopad annandagsidrott

I dag kommer närmare trettiotusen svenskar att gå på annandagsbandy. Det är en gammal tradition, som också spritt sig till hockeyn och handbollen. Tyvärr kommer flera av lagen som spelar i dag att vara ekonomiskt dopade med skattepengar.

I Vänersborg tar hemmalaget emot Villa-Lidköping i en nybyggd bandyhall. Den skulle kosta 140 miljoner kronor, men slutnotan landade på 270 miljoner kronor.

I Sandviken tar man emot Västerås SK. Hemmalagets enorma inomhusarena skulle gå runt utan hjälp från skattebetalarna. Facit blev en halvtom arena som kräver att kommunen skjuter till åtta miljoner kronor om året.

I Växjö tar Lakers emot Luleå. Här har kommunen lånat ut 256 miljoner kronor till hockeylaget. Amorteringarna har varit blygsamma, och klubben kommer att få mer i bidrag än man behöver betala tillbaka. Gästande Luleå har sin egen arenaaffär. Kommunen sålde arenan till hockeylaget för ett par år sedan, men utlovade samtidigt ett årligt driftbidrag om 28 miljoner kronor. I trettio år.

Det kanske allra tydligaste exemplet är Leksands IF, som leder Hockeyallsvenskan. När laget gästar Södertälje i morgon betalar skattebetalarna spelarnas löner. Bokstavligt talat. Anledningen är att klubben ansökt om rekonstruktion, på grund av 150 miljoner kronor i skulder och då träder den statliga lönegarantin in.

Miljonskulderna har folkets lag dragit på sig trots att klubben fått ekonomiskt stöd från Leksands kommun under många år.

Kan misskötseln bero på att klubben räknar med att kommunpolitikerna ska rädda den gång på gång eftersom hockeylaget är så viktigt för Leksands rykte? Är det en bra morot för klubben att förbättra sig?

Det finns en parallell till den stora finanskrisen världen fortfarande lider av. En av krisens orsaker var att amerikanska politiker ansåg att vissa banker var för stora för att få gå omkull - too big to fail. Varje gång bankerna hamnade i kris kunde de räkna med stöd från skattebetalarna. Är det konstigt att de gjorde dåliga affärer, när de visste att någon annan skulle ta notan om det gick illa?

Fotbollen har också drabbats av arenafebern. Årets seriesegrare Elfsborg spelar på en arena, som byggdes på mark som skänktes av kommunen, med kommunal borgen och subventionerad drift. Malmö FF spelar på en arena som byggts med ett ränte- och amorteringsfritt lån från skattebetalarna i Malmö på 145 miljoner kronor. Och så vidare.

Viljan att sätta kommunen på kartan med hjälp av ett framgångsrikt idrottslag har fått kommunpolitikerna att vara ovarsamma med skattebetalarnas pengar. Glädjekalkyler gör det lättare att övertyga medborgarna om att satsa på arenabyggen. Det är tacksamt att klippa bandet till ett nybyggt luftslott, när någon annan betalar.

Men är det kommunal kärnverksamhet att hålla elitidrottsklubbar under armarna? Samtidigt som skolor, fritids och äldreboenden drabbas av besparingar?

Och hur länge kan Hockeyförbundet och de andra specialförbunden acceptera att vissa lag blivit beroende av subventioner från skattebetalarna? Det går inte ihop med de krav man ställer på att klubbarna ska ha en sund och god ekonomi.

Det europeiska fotbollsförbundet UEFA har satsat på så kallat Financial Fair Play, eller ekonomiskt rent spel. I förra veckan stängdes spanska Malaga av från Europaspel, eftersom de inte haft råd att betala spelarlöner och skatter. Tanken är att en klubb som inte gör rätt för sig ekonomiskt gynnas sportsligt, på konkurrenternas bekostnad.

När domarna blåser till spel i dag är det flera lag som är beroende av kommunala krediter. Vi vet inte hur elitserierna i bandy och hockey skulle sluta om det vore annorlunda. Detsamma gäller allsvenskan i fotboll och andra idrotter.

Bandyportföljer i all ära, men det stora missbruksproblemet på annandagsidrotten är kommunal doping.

Lästips: Den Osynliga Handen om idrott och pengar

"Grand Hôtel var det billigaste alternativet"

Slöserimuseets adventskalender slutar med den nyhet som inledde vågen av avslöjanden om slöseri med skattepengar.

"Grand Hôtel var det billigaste alternativet", sade Tillväxtverkets generaldirektör till DN.

Middagen på kostade 1.476 kronor per person, lunchtallriken kostade 375 kronor. Det var alltså det billigaste alternativet. Man undrar vilka de andra var?

Medarbetardagen kostade nästan en miljon kronor, och arrangerades trots att Tillväxtverket samtidigt behövde spara tio miljoner kronor. Varför? Tja, när DN granskade myndigheten visade det sig att man lagt sju miljoner kronor på middagar, konferenser och nöjesaktiviteter sedan 2010. 

Men Tillväxtverkets festande är inte det allvarligaste, hur upprörande ovarsamheten med andras pengar än är.

Som Johan Norberg konstaterade:

"Jag känner nämligen till ett grövre exempel på slöseri, på 3,7 miljarder kronor – Tillväxtverket självt. För är det inte en illustration av den allra gråaste sidan av byråkrat-Sverige att våra politiker tror att sättet att främja fria företag och vilda entreprenörer är att starta ett statligt verk som arrangerar dialogforum, tar fram tillväxtplaner och delar ut bidrag?"

Efter kvittojournalistiken började Svenska Dagbladet  granska vilken nytta Tillväxtverket egentligen skapar. Ett exempel:

Tillväxtverket har satsat 375 miljoner kronor på att öka kvinnors företagande – utan utvärdering. Man vet helt enkelt inte om satsningen – som pågått sedan 2007 – har haft någon effekt över huvud taget.

Så agerar den som spenderar någon annans pengar på någon annan - oavsett om det handlar om medarbetardagar på Grand Hôtel eller mångmiljonprojekt utan utvärdering.

Granskningen kring Tillväxtverket inledde en våg av avslöjanden om slöseri med skattepengar. Den är också ett exempel på hur så kallad kvittojournalistik kan leda till ännu djupare granskningar. Därför finns den bakom lucka 24 i adventskalendern.

Förhoppningsvis slipper jag göra en liknande kalender nästa år - men tyvärr finns nog risken. 

God jul!

Julklappsbekymmer? Ge bort en rejäl politikerpension!

Dan före dan!  Julklappsbekymmer? Bakom 23:e luckan finns ett presenttips.

Ge bort en rejäl politikerpension!

EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP) har rätt till 22 miljoner kr i politikerpension, avslöjade Dagens Industri i december.

I november gick SVT igenom politikerpensionerna på kommunalnivå, och fann att många kommunpolitiker kan lyfta feta pensioner på hundratusentals kronor - trots att de inte ens fyllt 50 år.

Ett exempel  är Norrköpings förra kommunalråd Mattias Ottosson (S). Han är 41 år. I fjol fick han 370.000 kronor i visstidspension och om han fortsätter i den takten skulle han få ut nio miljoner kronor innan han blir pensionär på riktigt.

Även riksdagsledamöterna har guldkantade politikerpensioner. I maj rapporterade SVT att37 procent av de som slutade i riksdagen 2010 fortfarande levde på sin så kallade inkomstgaranti.

Ett exempel var Miljöpartiets förra gruppledare Mikael Johansson, som får 37.667 kr varje månad och har rätt till det fram till sin 65-årsdag i mars 2025.

– Jag har egentligen inte sökt något jobb överhuvudtaget, säger Mikael Johansson till SVT och förklarar varför.

– Därför att jag har tyckt att jag har varit inriktad på det här med vad jag vill göra med mitt liv. Då har det varit överskuggande att ägna tiden åt.

Alliansen reade bort vårdcentral

2007 sålde Stockholms läns landsting vårdcentralen Serafen till läkarna på vårdcentralen. De betalade 694.500 kronor. Fyra år senare säljer läkarna i sin tur vårdcentralen - men den här gången för 20 miljoner kronor.

Det avslöjade oppositionspolitikerna Birgitta Sevefjord (V) och Håkan Jörnehed (V) i januari i år.

Skattebetalarnas ordförande Dick Kling kommenterade affären så här:

– Skattebetalarna är för privatiseringar, men inte för att skänka bort skattebetalarnas egendom. 

Hur kunde det ske? Det alliansledda landstinget motiverade det låga priset med att en värdering gjorts av det oberoende revisionsbolaget PricewaterhouseCoopers. Revisorerna menade att affärsriskerna var så stora att vårdcentralen bara var värd inventarierna.

Men redan under det första året gjorde Serafen en vinst på fyra miljoner kronor, som följdes upp av nya mångmiljonvinster de följande åren innan vårdcentralen såldes för 20 miljoner kronor.

– Kanske hade produktivitet och lönsamhet ökat under de här åren. Eller också, och mest sannolikt, såldes verksamheten alldeles för billigt. Miljontals kronor av våra pengar slösades bort i en vansinnigt dålig affär, konstaterade Skattebetalarnas ordförande Dick Kling.

Mer läsning:
Dagens Arena
Sveriges Radio

Foto: SLL/Eva Nagy

Skattepengar till att fiska ut haven - och till att förstöra det som fiskas upp

EU:s fiskefond köpte upp 17.000 ton fisk och skaldjur – bara för att skicka det som avfall. Det visar siffror som EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) fått fram.

Enligt nuvarande regler fastställer EU:s fiskeministrar lägstapriser och om priserna är lägre går EU:s fiskefond in och stödköper, rapporterade Sveriges Television i oktober.

Fisk och skaldjur som köps på detta sätt ska sedan ”tas bort från marknaden” och ”destrueras”. Det betyder att fisken slängs som fiskrens och avfall.

Nu är EU:s fiskepolitik märklig på många sätt. Enbart under åren 1994–2006 spenderade man 1.043.952.296 kronor och 5 öre – det vill säga en miljard kronor – på att subventionera de fiskebåtar som fiskar i icke-EU-vatten, enligt information som Rich European Fisherman begärt ut. 

Skattebetalarna subventionerar alltså först fiskebåtarna som fiskar ut världshaven - och sedan köper skattebetalarna upp delar av fångsten för att förstöra den. Allt för att hålla fiskeindustrin under armarna, så att den fortsätter stötta politikerna.

På Slöserimuseet finns nu ett galleri med några av de båtar som EU:s skattebetalare varit med och finansiera. Fler bilder finns på Rich European Fishermans Facebook-sida. 

Fler märkligheter? I december rapporterade Dagens Industri att EU betalar fiskare för att skrota båtar som redan varit tagna ur trafik, att EU subventionerar hamnbyggen som står oanvända och att fiskare först får betalt för att skrota sina båtar och sedan betalt på nytt för att köpa nya. 

28 miljarder kr i företagsstöd trots bristfällig utvärdering

Det är lätt att vara generös med någon annans pengar. Staten delar varje år ut 28 miljarder kronor i företagsstöd, men hälften av bidragsprogrammen har bristfälliga utvärderingar – eller inga alls. Det visar en rapport från Svenskt Näringsliv, som SvD skriver om.

Vi skattebetalare vet alltså att 28 miljarder kronor av våra pengar har gått i bidrag till olika företag – men vi vet inte vad vi fått för pengarna.

Nu invänder kanske någon att det är klart att pengarna skapat någon form av nytta.

Visst. Men varje skattekrona kommer ju också ifrån någon. Det finns ju ingen sedelpress i källaren på riksdagen eller kommunhuset, även om det kan verka så ibland. De 28 miljarderna som gått till företagsstöd har försvunnit från skattebetalarnas plånböcker.

Hade du fått behålla pengarna hade du kunnat använda dem till något du tycker är viktigt. Istället försvann dina pengar till de företag som politikerna tyckte behövde dem bättre.

Det minsta man kan begära är att politikerna tvingas bevisa vilken nytta företagsstöden skapat – och varför den är större än i fall folk fått behålla pengarna själva.

Underlag för rapporten finns här: http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00034/Kartl_ggning_av_stat_34486a.pdf

30 miljoner kr i sjön - bokstavligt talat

Sveriges Radio rapporterar om Kiruna kommuns havererade satsning på en kommunal halkbana. Den invigdes 2007, och fanns på en myr som byggdes om till en konstgjord sjö. Den totala kostnaden för skattebetalarna är 30 miljoner kronor.

Kommunpolitikernas idé var att locka till sig de bilföretag som vintertestar sina bilar. Problemet var dock att inga bilföretag har varit intresserade. Bland annat därför att torv flöt upp från myrbotten och förstörde isen. 

Kiruna kommun varnades för bygget av Per-Gunnar Sandström från biltestföretagens samorganisation. Nu säger han till Sveriges Radio:

"Man har isen gratis på så väldigt många ställen i inlandet. Att börja tillverka sjöar och isar på det här sättet som Kiruna gjort det var väldigt långsökt"

Helt oanvänd har dock den kommunala halkbanan inte varit, konstaterar vänsterpartisten Niklas Sirén:

"Ja det har ju blivit en lekbana för de som är gäster på Ice Hotel"

Tipstack: Gustaf och Johan

Statligt verk åt på stjärnkrog

När Patent- och Registreringsverket skulle gå på restaurang dög inte vad som helst. Stjärnkrogen Esperanto skulle det vara. För 1.230 kr per person fick de bland annat äta:

– En skiva oxbringa av Wagyu med crème epoisse, morot och lagerbladssaltad oxtalg

– Kyld selleri och löjromsjuice med silverål bakad i pilgrimsmussla

– Seabass brässerad i rostad tomatpuré och morcilla

Gissa om det var någon annan som betalade notan?

Det här kvittot fick jag tips om via www.121.nu där de flesta myndigheters transaktioner finns lagrade.

Vilka misstänkta kostnader har din favoritmyndighet? Tipsa mig gärna.

Skattefinansierad rymdturism floppade

Tidningen NSD i Norrbotten har startat en grävblogg, där man granskar skattefinansierade projekt. Ett mycket intressant projekt som andra lokala medier borde ta efter.

Ett projekt som Grävbloggen granskat är satsningen på skattefinansierad rymdturism. 2007 invigdes "Spaceport Sweden", och två år senare påbörjades ett treårigt projekt med pengar från Landstinget i Norrbotten, Tillväxtverket, Luleå Tekniska Universitet och EU. Kort sagt, pengar från skattebetalarna. Sammanlagt 11 miljoner kronor.

Målen var tydliga, och skulle uppnås senast 2012. NSD har kontrollerat hur de uppnåtts:

• Man talade om tre nya företag. Det blev ett - Spaceport Sweden AB självt. Men frågan är om det är nytt. Bolaget skapades redan innan projektet startade.
• Man talade om 30 nya arbetstillfällen i Kiruna. Det blev två. Bägge anställda i bolaget Spaceport Sweden.
• Det skulle skrivas avtal med tre rymdoperatörer. I dagsläget har man inte skrivit avtal med någon alls.
• Antalet rymdstudenter skulle öka med 50 procent. Men då projektet avslutades 2012 så minskade antalet nya studenter vid Luleå Tekniska Universitets rymdcampus. Vårterminen 2013 ser det däremot ut som bedömningen håller.

Drömmen om rymden är lika gammal som människan själv. Personligen tror jag också att rymdturism är en framtidsbransch. Men jag vill bestämma själv om jag vill investera i just den branschen, och i så fall i just Spaceport Sweden.

Istället har politikerna betalat sina rymddrömmar med dina och mina pengar.

Tipstack: Isak

43 miljarder i felaktiga utbetalningar

I veckan publicerade EU:s revisionsrätt sin granskning av unionens budget för 2011. För artonde året i rad kan inte revisionsrätten tillstyrka ansvarsfrihet för unionen.  

"Verksamhetsområdena jordbruk: marknads- och direktstöd, landsbygdsutveckling, miljö, fiske och hälsa, regionalpolitik, energi och transport, sysselsättning och socialpolitik samt forskning och annan inre politik innehåller väsentliga fel. Revisionsrätten uppskattar den mest sannolika felprocenten i de betalningar som ligger till grund för räkenskaperna till 3,9 %."

3,9 procent motsvarar 43 miljarder kronor. Sverige betalade 31,3 miljarder kronor till EU 2012 och fick tillbaka 13 miljarder kronor, enligt EU-upplysningen. Enbart de felaktiga utbetalningarna motsvarar alltså drygt dubbelt så mycket som svenska skattebetalare skickar till Bryssel.

Som bloggaren Henrik Alexandersson konstaterar på Nyheter 24: 

Hade detta varit i ett privat företag hade polisen blivit inkopplad. Men nu handlar det om den härskande politiska klassen. Den tillåts komma undan med nästan vad som helst.

Hela revisionsrapporten finns här:

Söker unga för litet bostadsbidrag?

Just nu går en lika snygg som påkostad reklamfilm på TV4, där Försäkringskassan påminner unga om att de kan söka bostadsbidrag. Filmen går också att se på Resumé, och har bland andra kritiserats av riksdagsledamoten Hanif Bali.

När en bloggläsare tipsade mig om reklamfilmerna kontaktade jag Försäkringskassans ansvariga, och begärde ut uppgifter om syfte, målsättning, kostnad och metod för utvärdering av kampanjen.

Reklamfilmen kostade 1 miljon kr att producera och 4,8 miljoner kronor att sända på TV4 (tillsammans med en film om vabbande).

Det märkliga finns i briefen till reklambyrån Lowe Brindfors. Den anger två problem som reklamen ska lösa. Det första är att öka användningen av självbetjäning. Och det andra?

Ursäkta, men har jag sett rätt film? Den med studenter från svensk medelklass? 

Det hade varit intressant att se regissören Johan Kling gestalta motsvarande diskussion i en barnfamilj utan "svensk bakgrund", där lösningen på familjens bekymmer varit hypersvenskt bidragssökande.

Förhoppningsvis fick jag inte den fullständiga briefen till reklambyrån, för annars är det här ett klockrent exempel på hur man är ovarsam med andras pengar genom bristande upphandling.

Nu är reklamfilmen inte det enda inslaget i kampanjen. Försäkringskassan kör också en digital kampanj. Ett exempel på annons handlar om "World-of-warcraft-bidrag".

Kampanjen har haft fler än 12 miljoner exponeringar och lett till att 2.682 gillar Försäkringskassans facebook-sida för studenter. Hur många av dem som spelar World of Warcraft vet vi inte.

Redan förra året lade Försäkringskassan 3,4 milijoner kronor på att få fler ungdomar att söka bostadsbidrag. Kampanjen hette "Förbättra din status", och den kreativa idén var att kända personer som Filip & Fredrik skulle hjälpa unga människor att förbättra sina statusuppdateringar på Facebook.

Kändisarna fick betalt för sin medverkan. Olika mycket dock. Kanske beroende på deras status i Försäkringskassans ögon?

Filip & Fredrik: 500.000 kr
Thomas Di Leva: 200.000 kr
Miss Li: 100.000 kr
Hanna Hellqvist: 100.000 kr
Robert Laul: 100.000 kr

Hela budgeten finns här.

Resultatet? Vad fick skattebetalarna för 3,4 miljoner? Under de tre veckor kampanjen pågick hade sidan runt 60.000 unika besökare. Det motsvarar 57 kronor per besökare.

Är det bra eller dåligt? Det är svårt att utvärdera eftersom det inte finns något kvantitativt mål i den här kampanjplanen heller. Det är tacksamt för den som gör av med pengarna, eftersom det då räcker att peka på minsta lilla nytta för att motivera satsningen.

Men vad hade hänt om pengarna stannat i medborgarnas fickor? Vilken nytta hade skapats då? Det får vi aldrig reda på.

Under 2011 och 2012 har Försäkringskassan spenderat upp emot tio miljoner kronor på samhällsproblemet att svenskarna söker för litet bidrag. Vi vet ännu inte i fall de lyckats eller inte - eller vad som vore att föredra.

Två miljarder kronor upp i det blå

Vilket är det snabbaste sättet att bli miljonär? Ta en miljard och satsa i flygbranschen. 

Detta gamla skämt, som en gång kläcktes av entreprenören Richard Branson har visat sig stämma obehagligt väl in på SAS, skriver Andreas Cervenka i Svenska Dagbladet.

Fortsatt slöseri i biståndsindustrin

160.000 kronor för två dagars coaching. Övernattningar på Sheraton istället för redan betalda övernattningslägenheter. 1,3 miljoner för att låna ut det egna huset.

Tidningen OmVärlden kommer med nya avslöjanden om pengarullningen på bistånds- och demokratiorganet IDEA, som jag skrev om för några månader sedan.

Det finns inget enklare än att vara generös med andras pengar. Du får uppskattningen, och kan skicka notan till någon annan. I det här fallet de svenska skattebetalarna.

Brev till riksdagsledamöter

725 miljoner till kommunalt förlustbolag

Vad är våra kommunpolitiker skickliga på? Om de vore duktiga företagare – varför är de inte det istället i så fall, och riskerar sina egna pengar?

I Örnsköldsvik behöver det kommunala energibolaget Övik Energi 725 miljoner kronor för att undvika konkurs. Ja, du läste rätt. 725 miljoner kronor. Kanske hade man lika gärna kunnat elda upp dem i kommunens kraftvärmeverk i Hörneborg.

Kapitaltillskottet från skattebetalarna i Örnsköldsvik är bara det senaste kapitlet i en lång historia som bland annat handlat om att arrendera 22.000 hektar mark i Tanzania för att odla sockerrör.

Örnsköldsvik leds av Elvy Söderström (S), som också sitter i socialdemokraternas verkställande utskott.

Sjätte AP-fondens afrikanska tv-äventyr

Jag har tidigare skrivit om risken för slöseri när man spenderar någon annans pengar på någon annan. Dagens Media rapporterar ikväll om att Sjätte AP-fondens afrikanska tv-äventyr NGB har kostat skattebetalarna över en halv miljard.

Dagens Media skriver att bolaget Next Generation Broadcasting, NGB, skulle skära guld med täljkniv genom att bli Afrikas svar på Boxer – och fick Sjätte AP-fonden att investera över en halv miljard kronor i projektet. Kvar idag finns 120 miljoner i skulder.

Dagens Media avslöjar också att det havererade bolagets grundare stoppade 300 000 kronor i månaden i sin egen ficka. Detta via ett avtal godkänt av hans blivande affärspartner Mats Augurell – som då var Sjätte AP-fondens chef för investeringen.

Som sagt, någon annans pengar...

Skid-VM en bra affär för Faluns skattebetalare?

Apropå gårdagens inlägg om Falu kommuns satsning på hoppbackar för 100 miljoner kronor så frågade jag Faluns socialdemokratiska kommunalråd Johnny Gangshag om han kände sig trygg i att satsningen är en bra affär för Faluns skattebetalare.

– Jag känner mig trygg i det. Utifrån att jag vet hur stor insatsen är så kan jag ganska snabbt och överslagsmässigt utifrån den erfarenhet jag har se att här har vi gjort rätt vägval.

Vilka kalkyler ligger till grund för Faluns satsning på skid-VM? På kommunens hemsida finns frågor och svar. Man konstaterar bland annat att förra gången Falun arrangerade skid-VM gick det dåvarande VM-bolaget fyra miljoner kronor minus. Samtidigt hade världmästerskapen 200 000 besökare. Falu kommun räknar med att motsvarande antal besökare 2015 kommer att spendera 500 kronor var, det vill säga extra intäkter på 100 miljoner kronor.

Men det finns ett frågetecken. Var kommer besökarna i från? Är det nyrika ryssar som kommer att köpa falukorv för 500 kronor? Eller är det i själva verket faluborna själva som kommer att shoppa loss?

Professor Magnus Bohlin konstaterade i en utvärdering av skid-VM 1993 att det framför allt var lokalbefolkningen som gick man ur huse, och förhållandevis få tillresta turister. Enkelt uttryckt var det bjursingar och vikabor som lättade på plånboken och festade till på några langos. 

Professor Bohlin besvarade också frågan om skid-VM 1993 satte Falun på kartan:

Det är svårt att svara på sådana frågor. Det överskattas säkert av de närmast sörjande, och vi andra är mer tveksamma. 

Hoppbackar för hundra miljoner kronor

Att sätta sin kommun på kartan är varje kommunpolitikers viktigaste uppgift. I Gävle eldar man upp en halmbock varje jul. I Härnösand guppar världens största flöte.

I min egen hemkommun Falun finns ett av Europas mest kända landmärken – hoppbackarna. Tyvärr är de inte i så bra skick, så Faluns politiker har beslutat att renovera dem för 100 miljoner kronor.

Det beror inte på hårt slitage. Backhoppning är ingen stor sport i Sverige. I det senaste svenska mästerskapet ställde elva hoppare upp. Tre av dem kommer från Falun. I vintras fanns det totalt sex aktiva backhoppare i kommunen.

Det är inte ekonomisk doping av backhopparna som är anledningen till miljonrullningen. Nej, det handlar som sagt om att sätta Falun på kartan.

2015 ska Falun arrangera VM i längdskidor och backhoppning. Ett villkor från det internationella skidförbundet var att hoppbackarna skulle renoveras. I maj 2011 var den rödgröna majoriteten överens om att 80 miljoner kronor skulle satsas i investeringsprojekt kopplade till skid-VM. Notan har dock redan passerat 132 miljoner kronor. Renoveringen av hoppbackarna är den största kostnaden.

Så varför ska Falun satsa på skid-VM?

När jag intervjuade Mikael Rosén, moderat kommunalråd i Falun, menade han att en ort måste vara känd med positiva associationer. Folk ska inte tycka att Falun är en dötrist ort, som han sade, utan en kommun där man kan tänka sig att bo.

Skid-VM ska helt enkelt sätta Falun på kartan. Frågan är om det är effektivt? I så fall borde följande fråga vara en enkel match:

– Räkna upp så många som möjligt av de städer som arrangerat skid-VM under de senaste 20 åren.

Nu är det inte bara skid-VM som ska sätta Falun på kartan, utan dessutom hoppbackarna själva. Som kommunen gärna framhåller är de en så stark symbol att de har avbildats på frimärken, och enligt VM-generalen Sven von Holst hör de till ”Sveriges och Europas mest kända landmärken”.

Vänta. Läs den meningen en gång till. ”Hoppbackarna i Falun är ett av Sveriges och Europas mest välkända landmärken.”

Verkligen? Lutande tornet i Pisa? Eiffeltornet i Paris? Big Ben i London? Och så hoppbackarna i Falun?

Det var jag tvungen att testa, så jag tog med mig fotografier på några välkända europeiska landmärken till USA. Resultatet kan du se i filmen nedan:

Ja, som du ser duger hoppbackarna i alla fall till att åka pulka i. Och världens dyraste pulkabacke, för 100 miljoner kronor, ska väl i alla fall kunna sätta Falun på kartan?