Att ta risker med andras pengar leder till slöseri

Vad beror slöseri med skattepengar på? 

Jag tror att en förklaring finns i hur vi förhåller oss till andras pengar. Som ekonomen Milton Friedman konstaterade finns det bara fyra sätt att göra av med pengar på:

1. Du spenderar dina egna pengar på dig själv.
2. Du spenderar dina egna pengar på någon annan.
3. Du spenderar någon annans pengar på dig själv.
4. Du spenderar någon annans pengar på någon annan. 

Vad skiljer de fyra sätten åt? När kommer du att vara som snålast? När är risken för slöseri som störst? Och blir det någon skillnad om vi byter ut ordet ”du” mot ”politikern” eller "fondförvaltaren"?

Ett forskningsexperiment för några år sedan visade att vi tar större risker med andras pengar. Deltagarna fick välja mellan att delta i två lotterier. Det ena erbjöd medelmåttiga vinster, men var å andra sidan ett säkrare alternativ sett till oddsen. Det andra lotteriet skulle sannolikt leda till en blygsam vinst, men erbjöd också en liten chans på storvinsten.

Resultatet visade att människor undvek risker och valde det säkra alternativet när de spenderade sina egna pengar. När de däremot hanterade någon annans pengar var beredda att ta större risker.

Så när kommunpolitikerna i Svalöv vill spekulera 33 miljoner kronor på ett markköp beter de sig precis som i ett forskningsexperiment. Fast med riktiga pengar. Någon annans pengar.

Det är som sagt inte bara politiker som tar större risker med andras pengar, utan även fondförvaltare och andra.  Ovarsamheten med andras pengar var en viktig förklaring till finanskrisen 2008, liksom till dagens skuldkris. Temat utvecklas i vår dokumentär "Överdos - en film om nästa finanskris".

En annan ekonom, Adam Smith, konstaterade för ett antal hundra år sedan att man aldrig kan förvänta sig att den som är chef för andras pengar "ska bevaka dessa med samma nervösa vaksamhet som om det i stället handlat om det egna kapitalet. Försummelse och slöseri måste därför alltid följa."