Kommunalt dopad annandagsidrott

I dag kommer närmare trettiotusen svenskar att gå på annandagsbandy. Det är en gammal tradition, som också spritt sig till hockeyn och handbollen. Tyvärr kommer flera av lagen som spelar i dag att vara ekonomiskt dopade med skattepengar.

I Vänersborg tar hemmalaget emot Villa-Lidköping i en nybyggd bandyhall. Den skulle kosta 140 miljoner kronor, men slutnotan landade på 270 miljoner kronor.

I Sandviken tar man emot Västerås SK. Hemmalagets enorma inomhusarena skulle gå runt utan hjälp från skattebetalarna. Facit blev en halvtom arena som kräver att kommunen skjuter till åtta miljoner kronor om året.

I Växjö tar Lakers emot Luleå. Här har kommunen lånat ut 256 miljoner kronor till hockeylaget. Amorteringarna har varit blygsamma, och klubben kommer att få mer i bidrag än man behöver betala tillbaka. Gästande Luleå har sin egen arenaaffär. Kommunen sålde arenan till hockeylaget för ett par år sedan, men utlovade samtidigt ett årligt driftbidrag om 28 miljoner kronor. I trettio år.

Det kanske allra tydligaste exemplet är Leksands IF, som leder Hockeyallsvenskan. När laget gästar Södertälje i morgon betalar skattebetalarna spelarnas löner. Bokstavligt talat. Anledningen är att klubben ansökt om rekonstruktion, på grund av 150 miljoner kronor i skulder och då träder den statliga lönegarantin in.

Miljonskulderna har folkets lag dragit på sig trots att klubben fått ekonomiskt stöd från Leksands kommun under många år.

Kan misskötseln bero på att klubben räknar med att kommunpolitikerna ska rädda den gång på gång eftersom hockeylaget är så viktigt för Leksands rykte? Är det en bra morot för klubben att förbättra sig?

Det finns en parallell till den stora finanskrisen världen fortfarande lider av. En av krisens orsaker var att amerikanska politiker ansåg att vissa banker var för stora för att få gå omkull - too big to fail. Varje gång bankerna hamnade i kris kunde de räkna med stöd från skattebetalarna. Är det konstigt att de gjorde dåliga affärer, när de visste att någon annan skulle ta notan om det gick illa?

Fotbollen har också drabbats av arenafebern. Årets seriesegrare Elfsborg spelar på en arena, som byggdes på mark som skänktes av kommunen, med kommunal borgen och subventionerad drift. Malmö FF spelar på en arena som byggts med ett ränte- och amorteringsfritt lån från skattebetalarna i Malmö på 145 miljoner kronor. Och så vidare.

Viljan att sätta kommunen på kartan med hjälp av ett framgångsrikt idrottslag har fått kommunpolitikerna att vara ovarsamma med skattebetalarnas pengar. Glädjekalkyler gör det lättare att övertyga medborgarna om att satsa på arenabyggen. Det är tacksamt att klippa bandet till ett nybyggt luftslott, när någon annan betalar.

Men är det kommunal kärnverksamhet att hålla elitidrottsklubbar under armarna? Samtidigt som skolor, fritids och äldreboenden drabbas av besparingar?

Och hur länge kan Hockeyförbundet och de andra specialförbunden acceptera att vissa lag blivit beroende av subventioner från skattebetalarna? Det går inte ihop med de krav man ställer på att klubbarna ska ha en sund och god ekonomi.

Det europeiska fotbollsförbundet UEFA har satsat på så kallat Financial Fair Play, eller ekonomiskt rent spel. I förra veckan stängdes spanska Malaga av från Europaspel, eftersom de inte haft råd att betala spelarlöner och skatter. Tanken är att en klubb som inte gör rätt för sig ekonomiskt gynnas sportsligt, på konkurrenternas bekostnad.

När domarna blåser till spel i dag är det flera lag som är beroende av kommunala krediter. Vi vet inte hur elitserierna i bandy och hockey skulle sluta om det vore annorlunda. Detsamma gäller allsvenskan i fotboll och andra idrotter.

Bandyportföljer i all ära, men det stora missbruksproblemet på annandagsidrotten är kommunal doping.

Lästips: Den Osynliga Handen om idrott och pengar