I stället för armborst och högafflar

Mina förfäder har levt i Dalarna så länge tillbaka det går att spåra. I mer än 500 år har de varit hantverkare och brukat jorden och skogen i trakterna av Gustafs vid Dalälven.

Lika länge har rikets styrande utövat sin beskattningsrätt.

På 1400-talet hette kungen Erik av Pommern. Hans fogde Jösse Eriksson var känd som en bondeplågare bland dalfolket.

”De fattiga bönder i Dalarna bo,
deras fogde gjorde dem så mycket oro.
Han låt dem så svåra plåga
och skattade av dem mest vad de äga.”

Missnöjet med den danske fogden ledde till väpnat uppror. Det leddes av Engelbrekt Engelbrektsson, och var inledningen på dennes frihetskrig.

På 1500-talet hjälpte dalfolket till att sätta Gustav Vasa på Sveriges tron, och göra Sverige fritt från Danmark. Efter bara några år kom dock krav från kungen om höjd skatt, för att betala krigsskulden till Lübeck. Dessutom skulle varje sockenkyrka lämna ifrån sig en kyrkklocka, som skulle smältas ned. Men dalfolket protesterade och startade de så kallade dalupproren.

På 1700-talet marscherade dalfolket mot Stockholm igen. Det fanns flera anledningar, som missnöje med kriget mot Ryssland och inskränkningar i dalfolkets fria varuutbyte med Norge.

Idag hänger armborsten och högafflarna på museum. Det betyder inte att behovet av att granska vart våra skattepengar tar vägen har minskat.

Skattetrycket är mycket högre idag. En vanlig inkomsttagare betalar mer än 3 av 5 intjänade kronor i skatt. Visst får vi vård, skola och omsorg i utbyte – men också mindre frihet att själva bestämma över våra pengar. Och mindre än 1 av 3 skattekronor går till just välfärd som vård, skola och omsorg.

Våra skatter går nu liksom då till den politiska eliten, och till de projekt som den beslutat om. Även om det inte byggs några slott längre, stannar en del i fickorna på de styrande. Och de hushåller inte med pengarna som om det vore deras egna.