Mina bidragsfår får gå till slakt

Fåren bräker utanför fönstret. De går och betar i ett dike i skuggan av ett träd. Lammen har lång, mörk ull och är så kallade Helsingefår. Eftersom de är utrotningshotade enligt EU kan jag söka bidrag för dem.

Det står på Stödguiden på Jordbruksverkets hemsida. Den vänder sig till dig som bor på landsbygden och funderar på att starta eller redan har ett företag. Det gäller ju mig. Jag bor 174 kilometer från landsbygdsdepartementet i Stockholm, och driver bland annat ett Slöserimuseum.

När jag skriver in Dalarna, Hedemora och Garpenberg får jag snabbt tips på 25 olika typer av bidrag jag kan söka.

Diket som lammen betar i heter något annat på bidragssvenska. Det är ett så kallat "linjeformat landskapselement" och ger bidrag. Att lammen betar i diket kallas "särskild skötsel av landskapselement" och ger ytterligare bidrag.

Eftersom Slöserimuseet är en satsning på besöks- och turistnäringen kan jag söka investeringsstöd, och museet tycks ha goda chanser att få bidrag från Leader-programmet.

Dessutom lockar EU med utvecklingsstöd till den dokumentär om slöseri med skattepengar som jag ska spela in. Det skulle vara något det.

Ingen vet exakt hur mycket företagsstöd som totalt delas ut varje år. Ingen vet heller vilken nytta skattebetalarna får för pengarna, som Sven-Olov Daunfeldt och Fabian Wallén konstaterar i sin bok Svenska citroner (Kalla kulor förlag).

Vad vi däremot vet är att när företagen har rätt till bidrag kommer fler av dem att lägga tid och energi på att söka bidrag istället för att utveckla affärsidén. De blir bidragsentreprenörer helt enkelt. Detsamma gäller statliga flygbolag, kommuner och andra.

Runt om i Sverige finns resterna av olika bidragsprojekt.

På gränsen mellan Norrbotten och Västerbotten finns en betongplatta på toppen av ett berg. Det skulle bli världens största älg men bidde en tumme.

På toppen av Luossavaara i Kiruna finns skelettet till ett lyxhotell. De som beviljade bidrag till projektet upptäckte inte att de som skulle bygga hotellet inte ägde marken det skulle stå på.

I Hallstahammar finns bara kulisserna kvar av det som skulle bli drömfabriken Hollyhammar. Notan för skattebetalarna blev 100 miljoner.

Jag surfar vidare på jordbruksverkets hemsida, och upptäcker att man kan få bidrag för att anlägga en våtmark, och sedan bidrag för att tömma den.

Trots att Stödguiden är skriven på lätt svenska känns det som om jag fastnat i en bidragsdjungel, och huvudvärken börjar komma. Vem har tid och ork till det här?

Visst kan man se bidragen som skatteåterbäring, men vad kostar rundgången? Varför kan vi inte få behålla pengarna från början istället, och själva välja vad de ska användas till?

Jag tror att de utrotningshotade fåren får gå till slakt istället.

Krönika i Dalarnas Tidningar 24/8